Jag såg på medan föreläsaren lugnt presenterade sitt ämne. Han rörde sig på scenen med avslappnad lätthet. Ibland fick han publiken att skratta, ibland fick han dem att stanna upp och tänka efter. Han verkade trivas med situationen, en sal full av människor som alla fokuserade på honom. Jag försökte lyssna, jag försökte njuta av hans föreläsning, men jag kunde inte. För varje minut som gick närmade sig ögonblicket då det var min tur. Jag försökte att inte tänka på det och jag kände hur mina händer började darra. Jag försökte strunta i nervositeten som kröp i kroppen men började strax fundera på flyktplaner. Ett plötsligt migränanfall, en akut nödsituation i familjen, eller kanske kunde jag helt enkelt smyga iväg under fikarasten – försvinna spårlöst och aldrig komma tillbaka. Då mindes jag ett råd min pappa en gång gav mig innan en cricketmatch.

– Tänk efter! Vad är det absolut värsta som skulle kunna hända? Då inser du att det inte är så illa ändå.

Jag tänkte efter. Jag antar att det värsta som skulle kunna hända vore att jag kissade på mig och svimmade inför Norrbottens samlade engelsklärarkår – förlåt pappa, men det var verkligen så illa. Det hjälpte inte.

Den andre föreläsaren avslutade och möttes av entusiastiska applåder, sedan gick alla ut för att fika. Några av de som passerade mig sa att de såg fram emot min föreläsning och jag log nervöst medan jag inombords kämpade mot lusten att helt enkelt springa ut därifrån. Jag försökte fokusera på att njuta av mitt kaffe, jag gick igenom manuset för mig själv och konverserade artigt med andra besökare. Genom allt detta ekade en fråga inuti mitt huvud. ”Varför gick du överhuvudtaget med på det här? Varför?!” Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden och inte ta det där telefonsamtalet, eller ha sagt ”Åh, jag skulle verkligen ha velat tala vid eran konferens men jag är tyvärr uppbokad den dagen, ja, det decenniet, faktiskt, så jag kommer tyvärr aldrig ha möjlighet att komma och berätta för Norrbottens engelsklärare om Nya Zeeland – men jag skulle verkligen ha velat.” Om jag bara hade varit så klok.

När så alla började återvända in till salen gick jag långsamt, med bestämda steg mot första raden, i ett försök att ta kontroll över min nervositet. Jag satte mig ned, väntade medan moderatorn presenterade mig och så…

Jag inser att det hade varit en bra avslutning att berätta om hur jag, när jag väl började tala, glömde all min nervositet och istället fokuserade på min föreläsning som gjorde succé. Men, så gick inte riktigt den här historien. Mina händer darrade våldsamt och jag gjorde mitt bästa för att gömma mig bakom mina lappar med stödord. Stödorden skulle hjälpa mig att minnas mitt manus men inte ett enda ord hjälpte ett dugg. Jag hummade och mumlade, jag måste ha varit skinande röd i ansiktet – jag kunde känna värmen från både öron och kinder, svetten rann i pannan på mig. Jag visste inte var jag skulle fästa blicken och mina händer var som fastgjutna i lapparna med stödord. Faktum är att det enda positiva förmodligen var att jag varken svimmade eller kissade på mig – men såhär i efterhand hade det varit skönt att ha svimmat på väg fram till scenen och på så vis undvikit alltihop. Jag lovade mig själv att aldrig tala inför publik igen. Föga anade jag då att jag åtta år senare skulle livnära mig på att göra just det.

Du har kanske hört talas om undersökningen som visade att en majoritet av människor hellre skulle dö än tala inför publik? I dagens samhälle är dock förmågan att hålla föreläsningar och presentationer ett grundkrav för många jobb. Vi förväntas ofta tala: inför klassen, när vi tar universitetsexamen, inför våra kollegor eller inför än större grupper. Förmågan att framföra idéer och information på ett effektivt, underhållande och tydligt sätt är värdefull – och någonting som alla kan lära sig. Att dessutom kunna göra det på ett annat språk i internationella sammanhang är förstås än mer värdefullt.

Det är också vad en stor del av vårt arbete handlar om – att ge dig trygghet och retoriska verktyg för att fånga människors uppmärksamhet, besegra din nervositet och nå ut med ditt budskap, i alla lägen.