Nu har jag under lång tid levt mitt liv huvudsakligen genom det svenska språket och trots att det inte är lika enkelt som att leva genom sitt modersmål går det för det mesta bra. Det hjälper förstås att jag har lärt mig att acceptera att jag ibland inte kan uttrycka exakt det jag vill, med exakt den precision och elegans som jag hade tänkt mig. Jag inser att jag ibland kommer att använda helt fel ord eller inte låta fullt lika klok som jag tror mig vara. Trots nackdelarna är livet dock alltid lite extra intressant genom ett främmande språk. Man märker ord, fraser och uttryck tydligare än i modersmålet, där man ofta tar för givet att saker betyder det man vet att de gör – inte det de logiskt sett borde betyda (tänk t ex rolig och orolig). Och det är få veckor som passerar utan att jag lär mig åtminstone ett nytt ord eller uttryck, allt ifrån att vara styvmoderligt behandlad till att inte oroa sig för kor på is, men det är just idiom och talesätt som kan vara det allra svåraste.

 

När vi letade en större lägenhet för några år sedan, var vi på lägenhetsvisning i ett tvåfamiljshus. Allt började i trädgården som förutom lite gräs, utemöbler och en syrenhäck hade ovanliga mängder rabarber. Efter en rundtur i själva lägenheten följde vi hyresvärden ner till källaren för att titta på de gemensamma förvaringsytorna. Hyresvärden förklarade att familjerna delade förvaringsutrymmen och att det var först till kvarn som gällde. Jag kände till uttrycket och väntade mig inte att det skulle finnas några mjöltillverkningsmöjligheter nere i källaren. Vi följde hyresvärden in i ett medelstort rum som hade flera tomma stålhyllor mot väggen. Han pekade mot hyllorna och sa ”de där ska ni lägga rabarber på!” Jag nickade som om det lät som ett vettigt förslag, men undrade om det var så pass vanligt att svenskar lagrade sina rabarber innan tillagning att man faktiskt hade speciellt avsedda hyllor eller om det var bara något man gjorde här i huset då det fanns så otroligt mycket rabarber. Hur det än var verkade min fru inte överraskad av förslaget, så jag antog att det ansågs som något helt normalt. Du kan nog tänka dig hur kul min fru tyckte det var när jag i bilen på vägen hem frågade om det inte skulle vara möjligt att använda några av rabarbhyllorna till lite sportprylar.

–  Va? Vad menar du med rabarbhyllorna?

– Han sa att man skulle ha rabarber på de där hyllorna i förrådet. Varför gör man så förresten? Jag såg att de hade mycket rabarber…

 

Hennes reaktion den gången var i alla fall ingenting jämfört med gången jag frågade varför hennes kusin hade sagt att vår nyinköpte stuga var fittliknande.

Då blev hon, minst sagt, chockad

– När sa hon det?!

– När vi visade henne runt. När hon kom in i vardagsrummet…

– Och vad sa hon?

– Att rummet var fittliknande tror jag hon sa. Jag tror jag förstod vad hon menade – att det var typ litet och mörkt – men jag var lite chockad att hon beskrev det så.

– Är du säker?! Det minns inte jag att hon sa.

– Fast det var ett annat ord…just ja! Murrigt! Hon sa att det var murrigt.

 

Hon skrattade så tårarna rann – och jag lärde ­ mig ännu ett nytt ord.