Murriga rabarber

Nu har jag under lång tid levt mitt liv huvudsakligen genom det svenska språket och trots att det inte är lika enkelt som att leva genom sitt modersmål går det för det mesta bra. Det hjälper förstås att jag har lärt mig att acceptera att jag ibland inte kan uttrycka exakt det jag vill, med exakt den precision och elegans som jag hade tänkt mig. Jag inser att jag ibland kommer att använda helt fel ord eller inte låta fullt lika klok som jag tror mig vara. Trots nackdelarna är livet dock alltid lite extra intressant genom ett främmande språk. Man märker ord, fraser och uttryck tydligare än i modersmålet, där man ofta tar för givet att saker betyder det man vet att de gör – inte det de logiskt sett borde betyda (tänk t ex rolig och orolig). Och det är få veckor som passerar utan att jag lär mig åtminstone ett nytt ord eller uttryck, allt ifrån att vara styvmoderligt behandlad till att inte oroa sig för kor på is, men det är just idiom och talesätt som kan vara det allra svåraste.

 

När vi letade en större lägenhet för några år sedan, var vi på lägenhetsvisning i ett tvåfamiljshus. Allt började i trädgården som förutom lite gräs, utemöbler och en syrenhäck hade ovanliga mängder rabarber. Efter en rundtur i själva lägenheten följde vi hyresvärden ner till källaren för att titta på de gemensamma förvaringsytorna. Hyresvärden förklarade att familjerna delade förvaringsutrymmen och att det var först till kvarn som gällde. Jag kände till uttrycket och väntade mig inte att det skulle finnas några mjöltillverkningsmöjligheter nere i källaren. Vi följde hyresvärden in i ett medelstort rum som hade flera tomma stålhyllor mot väggen. Han pekade mot hyllorna och sa ”de där ska ni lägga rabarber på!” Jag nickade som om det lät som ett vettigt förslag, men undrade om det var så pass vanligt att svenskar lagrade sina rabarber innan tillagning att man faktiskt hade speciellt avsedda hyllor eller om det var bara något man gjorde här i huset då det fanns så otroligt mycket rabarber. Hur det än var verkade min fru inte överraskad av förslaget, så jag antog att det ansågs som något helt normalt. Du kan nog tänka dig hur kul min fru tyckte det var när jag i bilen på vägen hem frågade om det inte skulle vara möjligt att använda några av rabarbhyllorna till lite sportprylar.

–  Va? Vad menar du med rabarbhyllorna?

– Han sa att man skulle ha rabarber på de där hyllorna i förrådet. Varför gör man så förresten? Jag såg att de hade mycket rabarber…

 

Hennes reaktion den gången var i alla fall ingenting jämfört med gången jag frågade varför hennes kusin hade sagt att vår nyinköpte stuga var fittliknande.

Då blev hon, minst sagt, chockad

– När sa hon det?!

– När vi visade henne runt. När hon kom in i vardagsrummet…

– Och vad sa hon?

– Att rummet var fittliknande tror jag hon sa. Jag tror jag förstod vad hon menade – att det var typ litet och mörkt – men jag var lite chockad att hon beskrev det så.

– Är du säker?! Det minns inte jag att hon sa.

– Fast det var ett annat ord…just ja! Murrigt! Hon sa att det var murrigt.

 

Hon skrattade så tårarna rann – och jag lärde ­ mig ännu ett nytt ord.

 

Hålla föreläsning – ett öde värre än döden

Jag såg på medan föreläsaren lugnt presenterade sitt ämne. Han rörde sig på scenen med avslappnad lätthet. Ibland fick han publiken att skratta, ibland fick han dem att stanna upp och tänka efter. Han verkade trivas med situationen, en sal full av människor som alla fokuserade på honom. Jag försökte lyssna, jag försökte njuta av hans föreläsning, men jag kunde inte. För varje minut som gick närmade sig ögonblicket då det var min tur. Jag försökte att inte tänka på det och jag kände hur mina händer började darra. Jag försökte strunta i nervositeten som kröp i kroppen men började strax fundera på flyktplaner. Ett plötsligt migränanfall, en akut nödsituation i familjen, eller kanske kunde jag helt enkelt smyga iväg under fikarasten – försvinna spårlöst och aldrig komma tillbaka. Då mindes jag ett råd min pappa en gång gav mig innan en cricketmatch.

– Tänk efter! Vad är det absolut värsta som skulle kunna hända? Då inser du att det inte är så illa ändå.

Jag tänkte efter. Jag antar att det värsta som skulle kunna hända vore att jag kissade på mig och svimmade inför Norrbottens samlade engelsklärarkår – förlåt pappa, men det var verkligen så illa. Det hjälpte inte.

Den andre föreläsaren avslutade och möttes av entusiastiska applåder, sedan gick alla ut för att fika. Några av de som passerade mig sa att de såg fram emot min föreläsning och jag log nervöst medan jag inombords kämpade mot lusten att helt enkelt springa ut därifrån. Jag försökte fokusera på att njuta av mitt kaffe, jag gick igenom manuset för mig själv och konverserade artigt med andra besökare. Genom allt detta ekade en fråga inuti mitt huvud. ”Varför gick du överhuvudtaget med på det här? Varför?!” Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden och inte ta det där telefonsamtalet, eller ha sagt ”Åh, jag skulle verkligen ha velat tala vid eran konferens men jag är tyvärr uppbokad den dagen, ja, det decenniet, faktiskt, så jag kommer tyvärr aldrig ha möjlighet att komma och berätta för Norrbottens engelsklärare om Nya Zeeland – men jag skulle verkligen ha velat.” Om jag bara hade varit så klok.

När så alla började återvända in till salen gick jag långsamt, med bestämda steg mot första raden, i ett försök att ta kontroll över min nervositet. Jag satte mig ned, väntade medan moderatorn presenterade mig och så…

Jag inser att det hade varit en bra avslutning att berätta om hur jag, när jag väl började tala, glömde all min nervositet och istället fokuserade på min föreläsning som gjorde succé. Men, så gick inte riktigt den här historien. Mina händer darrade våldsamt och jag gjorde mitt bästa för att gömma mig bakom mina lappar med stödord. Stödorden skulle hjälpa mig att minnas mitt manus men inte ett enda ord hjälpte ett dugg. Jag hummade och mumlade, jag måste ha varit skinande röd i ansiktet – jag kunde känna värmen från både öron och kinder, svetten rann i pannan på mig. Jag visste inte var jag skulle fästa blicken och mina händer var som fastgjutna i lapparna med stödord. Faktum är att det enda positiva förmodligen var att jag varken svimmade eller kissade på mig – men såhär i efterhand hade det varit skönt att ha svimmat på väg fram till scenen och på så vis undvikit alltihop. Jag lovade mig själv att aldrig tala inför publik igen. Föga anade jag då att jag åtta år senare skulle livnära mig på att göra just det.

Du har kanske hört talas om undersökningen som visade att en majoritet av människor hellre skulle dö än tala inför publik? I dagens samhälle är dock förmågan att hålla föreläsningar och presentationer ett grundkrav för många jobb. Vi förväntas ofta tala: inför klassen, när vi tar universitetsexamen, inför våra kollegor eller inför än större grupper. Förmågan att framföra idéer och information på ett effektivt, underhållande och tydligt sätt är värdefull – och någonting som alla kan lära sig. Att dessutom kunna göra det på ett annat språk i internationella sammanhang är förstås än mer värdefullt.

Det är också vad en stor del av vårt arbete handlar om – att ge dig trygghet och retoriska verktyg för att fånga människors uppmärksamhet, besegra din nervositet och nå ut med ditt budskap, i alla lägen.